En logoped har en medicinsk utbildning och arbetar oftast inom hälso- och sjukvården eller i skolan. Logopeder behandlar olika slags röst-, tal-, språk- och kommunikationssvårigheter samt sväljningsproblematik, och arbetar med människor i alla åldrar.

En talpedagog är en lärare som vidareutbildat sig inom talpedagogik, och som arbetar med olika slags tal- och språksvårigheter hos barn i förskola eller skola. Termen talpedagog används ofta även för specialpedagoger med inriktning tal/språk, som arbetar inom samma område.

Nej. Målet är att eleverna lätt ska kunna göra sig förstådda på sitt nya språk. Det är inget fel att det hörs att man kommer från USA, Kina eller Tyskland (eller från Falun, Stockholm eller Kalmar) när man pratar svenska. Men om brytningen är sådan att den leder till missförstånd, gissningar och undvikanden så finns det anledning att hjälpa eleven att lära sig de viktigaste uttalsdragen. Och det bästa är förstås om eleverna från början lär sig ett lyssnarvänligt uttal!

Läs mer om detta under Om uttalsundervisning.

Nej. Man kan med fördel börja med uttalsövningar vid första lektionen. I de tidiga övningarna kan man plocka in ord och fraser att träna på, och sedan låter man uttalet integreras i den fortsatta språkundervisningen. Det handlar alltså inte om vilket man ska börja med – ordförråd eller uttal – utan om att se uttalet som en del av ord- och språkkunskapen. Att kunna ett ord kan då innebära att veta vad det betyder, kunna säga det (i synnerhet att betona rätt stavelse och förlänga rätt ljud), kunna böja det grammatiskt och kanske kunna stava det.

När ett barn lär sig sitt modersmål kommer uttalet först. Barnet härmar språkets prosodi (rytmen och melodin), och fyller den med vokal- och konsonantljud. I takt med att ljudsystemet blir allt mer avancerat byggs ordförråd och grammatik upp, och långt senare kommer läs- och skrivinlärningen. Så varför inte börja andraspråksundervisningen med uttalsövningar? Uttalet används ju från första gången man säger något och är därför inget man kan vänta med när man lär sig ett språk. Och det är förstås lättare att lära sig rätt från början än att ändra på ett felaktigt inlärt mönster.

Att i rätt sammanhang hjälpa en elev att korrigera ett uttalsfel som riskerar att leda till missförstånd är inte konstigare än att rätta ett fel som gäller stavning eller ordföljd. Men det gäller ju då att eleven förstår vad som ska korrigeras. Om man i uttalsundervisningen har gett eleverna verktyg för att kunna analysera betonings- och längdförhållanden i talet, eller att hitta ett visst ljud i munnen, kan det räcka med en enkel handgest som påminnelse, eller att man ställer en fråga som gör att eleven själv kan upptäcka och rätta till uttalsmissen.