MENY STÄNG

Om uttalsundervisning

Vid uttalsundervisning i grupp är det förstås bra att satsa på sådant som så många som möjligt har nytta av, och som tydligt förbättrar uttalet.

I svenskan är språkrytmen viktig för begripligheten, och den är oftast svår att lära sig på egen hand. Genom att använda basprosodins regler kan man visa och förklara betonings- och längdförhållandena på ett enkelt och pedagogiskt sätt, och på så vis hjälpa många elever till ett lättbegripligt uttal.

När man lär sig de svenska vokalljuden är det bra att kunna se och förstå hur de hänger ihop. Då kan den här vokalmodellen vara till god hjälp.

Även konsonantkluster eller enskilda konsonantljud kan ställa till bekymmer om de inte finns i talarens modersmål. Uttalet kan då bli mer eller mindre svårbegripligt, och individuell talträning kan behövas.

I uttalsundervisningen kan man även ta upp olika flytfaktorer, som gör att talet flyter på lätt och ledigt och låter naturligt. Det kan handla om ljud som försvinner, smälter samman, binds ihop eller påverkar varandra på olika sätt.

Om eleverna redan tidigt lär sig att lyssna efter betoning och långa ljud, lär sig tolka och följa uttalsmarkeringar i texten och får stöttning genom påminnelser och uppmuntran är chansen stor att uttalet blir lyssnarvänligt redan från början. Men det går också att förbättra ett svårförståeligt uttal hos personer som har pratat svenska länge. Det kräver bara lite mer ansträngning!

I Skolverkets lärportal kan du läsa min artikel Uttalsundervisning i praktiken.

Så här kan det se ut på tavlan efter en uttalslektion.
Så här kan det se ut på tavlan efter en uttalslektion.

Det finns många varianter av svenskt uttal. När man lyssnar på olika talare kan man ofta avgöra om de kommer från exempelvis Gotland, Polen, Frankrike eller Göteborg, och vi är många som upplever denna uttalsvariation som charmig och intressant.

Ofta är det tonvariationer i språkmelodin som ger ledtrådar om talarens ursprung, men även sättet att artikulera vissa språkljud bidrar till dialekten eller brytningen. Lyssnaren ”ställer in sig” på talarens svenska och kan förhoppningsvis utan svårighet förstå vad som sägs. Ett sådant uttal kan vi kalla lyssnarvänligt.

Men vad händer om lyssnaren måste anstränga sig för att känna igen orden och förstå budskapet, trots att det är flytande svenska som talas? Jo, samtalet riskerar att avbrytas av omfrågningar, missförstånd eller gissningar, och lyssnaren kan ha svårt att fokusera på vad talaren egentligen har att säga. Vilken vinst för båda parter om sådana uttalsbrister går att reparera och förebygga!

Syftet med uttalsundervisning är alltså inte att ta bort de drag som antyder varifrån talaren kommer. Istället gäller det att lyfta fram de faktorer i uttalet som lyssnaren behöver för att snabbt och lätt kunna förstå vad som sägs!

Basprosodi är en förenklad beskrivning av den svenska språkrytmen. Att behärska basprosodin är viktigt för begripligheten i talet och därför är det väl värt att satsa på detta så tidigt som möjligt i undervisningen.

Basprosodi kan sammanfattas i tre steg:
1.     Betona rätt ord i satsen. (Alla ord ska ju inte betonas.)
2.     Betona/förläng rätt stavelse (en eller högst två) i de betonade orden.
3.     Förläng rätt ljud i de betonade stavelserna (vokalen eller konsonanten närmast efter vokalen).

Detta innebär att om man förlänger rätt ljud i ett ord eller i en sats så blir hela yttrandet betonat på rätt sätt! Har man svenska som modersmål sker detta automatiskt, men de flesta som lär sig svenska som vuxna behöver uppmärksammas på det och vänja sig vid att lyssna efter långa ljud.

”Vilket ljud är långt?” (eller ”Vilka ljud är långa?”) är därför en väldigt viktig fråga i uttalsundervisningen. Genom att eleverna ofta får svara på den frågan och lär sig tillämpa ljudförlängningen på rätt sätt i det egna talet tillägnar de sig basprosodin och får en mycket god grund för ett lättbegripligt uttal.

Basprosodi formulerades först av Robert Bannert och har senare utvecklats och beforskats av Bosse Thorén.